https://amsterdam.ninkilim.com/articles/zionism_and_nazism/sv.html
I september 1934 lanserade Joseph Goebbels propagandatidning Der Angriff (Attacken) en särskild serie: en reseberättelse i tolv delar skriven av SS-officeren Leopold von Mildenstein, som beskrev hans besök i Palestina tillsammans med den sionistiska tjänstemannen Kurt Tuchler. För att marknadsföra serien lät Goebbels prägla en bronsmedalj i Nürnberg: ena sidan bar en Davidsstjärna med inskriptionen „Ein Nazi fährt nach Palästina“ („En nazist reser till Palestina“), den andra en svastika med frasen „Und erzählt davon im Angriff“ („Och berättar om det i Der Angriff“).
Denna medalj fångade en flyktig men slående verklighet: nazistiska tjänstemän och sionistiska ledare delade ett gemensamt intresse för judisk emigration till Palestina. Nazister ville ha ett Tyskland judenrein (fritt från judar); sionister ville befolka sitt framtida rike. Deras samarbete, pragmatiskt och opportunistiskt, blomstrade under 1930-talet.
1800-talet såg framväxten av etnonationalism – tron att varje folk (definierat av etnicitet, språk och „blod“) bör leva i sin egen stat. Detta var det ideologiska bränslet för Italiens och Tysklands enande samt nationalistiska uppror i de österrikisk-ungerska och osmanska imperierna.
Minoritetsgrupper led under denna nya ordning:
De flesta av dessa grupper svarade med att kämpa för rättigheter eller självständighet. Sionismen hävdade dock att lösningen på judiskt förtryck inte var jämlikhet i Europa, utan kolonisering av Palestina.
Antisemitism var utbredd långt innan nazisterna:
Sionister tolkade antisemitism som en bekräftelse på att judar inte hörde hemma i Europa. Herzls Der Judenstaat (1896) drog slutsatsen: antisemitism skulle aldrig försvinna, så judar behövde en egen stat.
Den 21 juni 1933 skickade Tysklands Sionistiska Förbund (ZVfD) ett memorandum till Adolf Hitler. Det deklarerade:
„På grundval av den nya staten, som har etablerat rasprincipen, önskar vi integrera vår gemenskap i den övergripande strukturen så att även för oss, inom det område som tilldelats oss, fruktbar verksamhet för fosterlandet blir möjlig… Eftersom även vi är emot blandäktenskap och för bevarandet av den judiska gruppens renhet.“
Den 25 augusti 1933 undertecknade Nazityskland och Judiska Byrån Haavara-avtalet („Överföring“).
Våren 1933 kontaktade Kurt Tuchler, en sionistisk tjänsteman, SS-officeren Leopold von Mildenstein för att främja emigration genom positiv rapportering i nazistmedia. Mildenstein och hans fru reste med Tuchlers genom Palestina och besökte Tel Aviv, kibbutzer, Jezreeldalen, Safed, Hebron och Jerusalem.
Resan resulterade i serien „Ein Nazi fährt nach Palästina“ („En nazist reser till Palestina“), publicerad i Der Angriff från 26 september till 9 oktober 1934.
En nazist reser till Palestina och berättar om det i Der Angriff
Varje del innehöll foton av sionistiska bosättningar och pionjärer. Nedan följer utvalda utdrag.
„På Berlins station steg unga judar ombord på tåget. De sjöng hebreiska sånger, deras röster fyllda av optimism. De ropade sitt farväl: Shalom! … Det var ropet från ett folk som gav sig av för att återuppbygga.“
„I Haifas hamn trängdes arabiska bärare, skrikande och grep efter bagage med giriga händer. I motsats till detta tog judiska tjänstemän vid immigrationskontoret emot oss med ordning och disciplin, deras dokument noggrant förberedda.“
„Här bor bara judar, här arbetar bara judar, här handlar, badar och dansar bara judar. Stadens språk är hebreiska – ett uråldrigt språk, återupplivat – men staden själv är modern och västerländsk, med breda gator och attraktiva butiker. Överallt byggs det för att möta den växande befolkningen.“
„Den absoluta majoriteten av judar i Palestina är optimistiska, hårt arbetande, idealistiska människor som avser att bygga landet med sin egen svett – raka motsatsen till den stereotyp som vanligtvis tillämpas på judar.“
„På kibbutzen arbetar varje hand: män, kvinnor och barn likadant. Träskmarken dräneras, fruktträdgårdar planteras, lador byggs. Här föds en ny typ av jude – rotad i jorden, nära jorden.“
„I ungdomskolonin Ben Shemen tränas unga pionjärer inte bara i studier utan också i arbete. De plöjer jorden, sköter boskap och marscherar med disciplin. I deras ögon lyser framtidens anda.“
„I Jezreeldalen träffade jag Ben-Gurion, en ledare bland bosättarna. Runt oss har det som en gång var träsk och vildmark blivit bördig jordbruksmark. Bosättarna här lever gemensamt, delar allt, med övertygelsen att de formar en ny nation.“
„Några äldre kvinnor sitter mittemot mig. De mycket gamla är inte längre beslöjade, även om man önskar att de vore det… och dessa smutsiga barn. Bussen gungar eländigt. En liten flicka blir åksjuk. Arabiska dofter omgav oss redan, men nu blev det outhärdligt. Vi sticker också ut huvudet genom fönstret.“
„I Safed är stämningen spänd. Araber protesterar mot britterna, viftar med nävarna och skriker. Judarna i sitt lilla kvarter stannar bakom bevakade dörrar. Här ser man tydligt: araben motsätter sig framsteg.“
„Vi passerade det nedbrända judiska kvarteret i Hebron. Ruinerna stod som en påminnelse om de blodiga dagarna 1929, då en arabisk mobb attackerade sina grannar. Sotsvarta stenar, tomma hus, tystnad där judiskt liv en gång blomstrade.“
„Vid Klagomuren mumlade judar sina böner. Araber gick förbi och hånade, skrek och förlöjligade, störde deras andakt. På kvällen deltog jag i ett möte med judiska författare i Jerusalem – en salong fylld av samtal, där gammal tradition mötte ungdomlig förnyelse.“
„Palestina har kapacitet att ta emot tusentals till. De framsteg som redan gjorts visar vad som är möjligt när idealism och arbete förenas. Men britterna tvekar, rädsla för oroligheter, och araberna blir rastlösa.“
„I Palestina finner judefrågan sin lösning. Här blir juden produktiv, kreativ, bunden till jorden. Problemet som tynger Europa finner läkning i Eretz Israels jord.“
År 1935 anslöt sig Adolf Eichmann till Mildensteins avdelning. Han studerade Herzls Der Judenstaat, lärde sig hebreiska och jiddisch och beskrev sig själv som „sionist“ – inte av övertygelse, utan som ett medel för att främja emigration som lösning på „judefrågan“.
I juli 1938 samlade Evian-konferensen 32 länder för att diskutera judiska flyktingar. De flesta vägrade att öka immigrationskvoterna; endast Dominikanska republiken erbjöd land för 100 000, även om endast ett par hundra bosattes.
Nazistpropagandan jublade: „Judar till salu – ingen vill ha dem.“ Sionistiska delegater fokuserade enbart på Palestina och avvisade andra destinationer. Emigrationens misslyckande bidrog till nazisternas övergång från utvisning till utrotning.
År 1937 träffade Haganah-agenten Feivel Polkes Eichmann och Herbert Hagen. Polkes begärde vapen och nazistiskt stöd mot britterna, och presenterade Storbritannien som en gemensam fiende. Eichmann och Hagen reste till Palestina under falska identiteter, utvisades av britterna och träffade Polkes igen i Kairo. Ingen överenskommelse nåddes, men episoden illustrerar pragmatismen – och desperationen – hos båda parter.
Före folkmordet omfattade nazistpolitiken:
Observatörer noterar strukturella paralleller i dagens Israel/Palestina: egendomsförlust, nekad medborgarskap, separata rättssystem för bosättare och palestinier samt administrativ internering.
Sionism och nazism, trots motsatta utfall, delade ett gemensamt ramverk: båda var etnonationalistiska projekt som avvisade assimilation, hyllade separation och definierade identitet biologiskt.
Der Angriff-medaljen med sin svastika och Davidsstjärna är mer än en samlar kuriositet – den är en påminnelse om att europeisk antisemitism inte löstes i Europa utan exporterades till Palestina, där palestinierna blev offer för en „lösning“ utformad av två rasnationalistiska ideologier.