Gazas humanitära stiftelse: En dystopisk dödsmaskin
I sciencefictionfilmen Logans Run från 1976, baserad på romanen från 1967 av William F. Nolan och George Clayton Johnson, tvingar ett dystopiskt samhälle fram ett ritual kallat “Karusellen”, där medborgare som når 30 års ålder tvingas delta i ett offentligt spektakel som lovar förnyelse men resulterar i död. Denna mekanism upprätthåller samhällsbalansen genom att eliminera de äldre för att ge plats åt de unga, dolt bakom illusionen av val och frälsning. I en skrämmande parallell kan Gazas humanitära stiftelse (GHF), som grundades i februari 2025 för att distribuera bistånd i Gaza, betraktas som en modern motsvarighet till Karusellen – ett system som, under täckmanteln av humanitär hjälp, utsätter palestinier för en dödlig prövning, tvingar dem till ett farligt spel om överlevnad samtidigt som det tjänar bredare politiska och militära mål. Denna essä utforskar GHF:s verksamhet genom linsen av Logans Run, drar paralleller mellan dess biståndsmodell och den dystopiska Karusellen, och belyser militariseringen av bistånd, avhumaniseringen av mottagare och den systemiska kontroll det möjliggör.
I Logans Run presenteras Karusellen som en frivillig handling av förnyelse, en chans för medborgare att stiga till en högre existensform. Sanningen är dock dyster: deltagarna förintas, deras död säkerställer resursfördelning för den återstående befolkningen. På liknande sätt framställer GHF, med stöd från USA:s och Israels regeringar, sig själv som en humanitär livlina, och hävdar att den levererar bistånd direkt till Gazas civila utan inblandning från Hamas. Den skryter med att ha tillhandahållit över 52 miljoner måltider på fem veckor, och framställer sitt arbete som en lösning på Gazas svältliknande förhållanden efter Israels blockad. Men precis som Karusellen döljer detta löfte en mörkare verklighet. GHF:s biståndssystem, som varit i drift sedan slutet av maj 2025, har fördömts av över 170 icke-statliga organisationer, inklusive Oxfam och Rädda Barnen, som “inte ett humanitärt svar” utan en mekanism som äventyrar liv.
GHF:s modell kräver att palestinier reser långa sträckor genom militariserade zoner för att nå ett fåtal hårt bevakade distributionspunkter, ofta under beskjutning från israeliska styrkor eller privata entreprenörer. Rapporter visar att över 613 palestinier har dödats och mer än 4 200 skadats när de sökt bistånd på dessa platser, vilket fått överlevande att kalla dem “dödsfällor” snarare än hjälpnoder. Detta ekar Karusellens falska hopp, där deltagarna lockas av utsikten till förnyelse bara för att möta förintelse. GHF:s bistånd, som verkar livräddande, blir ett dödligt lockbete som tvingar Gazabor till ett desperat val: svälta eller riskera döden för att få tag på knappa ransoner.
I Logans Run är Karusellen ett strikt kontrollerat spektakel, orkestrerat av stadens myndigheter för att upprätthålla ordning och lydnad. GHF:s biståndsdistribution fungerar på liknande sätt under strikt militär övervakning, med israeliska styrkor och USA-baserade privata säkerhetsentreprenörer, som Safe Reach Solutions, som säkrar platserna. Denna militarisering bryter mot grundläggande humanitära principer om neutralitet, opartiskhet och oberoende, som noterats av FN och organisationer som Amnesty International. GHF:s samordning med israeliska myndigheter, som kontrollerar Gazas gränser och biståndsflöde, förvandlar humanitärt bistånd till ett verktyg för militär strategi, precis som Karusellen tjänar det dystopiska regimens befolkningskontroll.
GHF:s centraliserade distributionsnav – fyra platser i södra och centrala Gaza – speglar Karusellens enda, kontrollerade arena. Dessa nav, omgivna av taggtråd och bevakningsposter, är utformade för att samla palestinier i begränsade, militariserade enklaver, vilket underlättar övervakning och kontroll. Kritiker, inklusive Läkare Utan Gränser, beskriver systemet som en “slakt maskerad som bistånd”, med kaotiska distributioner där tusentals tävlar om begränsade förnödenheter, ofta resulterande i massförluster. Denna uppställning påminner om Karusellens orkestrerade kaos, där folkmassans desperation driver spektaklet och döljer det systemiska våldet.
Vidare överensstämmer GHF:s verksamhet med Israels bredare mål, som vissa humanitära grupper anklagar för att syfta till att förflytta palestinier. Genom att begränsa biståndet till södra Gaza och tvinga invånare i norr att genomföra farliga resor förvärrar GHF fördrivningen, parallellt med hur Karusellen eliminerar överskottsbefolkningen för att upprätthålla samhällsbalans. FN har fördömt denna modell som “avhumaniserande” och noterat att den misslyckas med att möta Gazas omfattande behov, precis som Karusellen prioriterar systemstabilitet framför individuella liv.
I Logans Run berövas Karusellens deltagare sin mänsklighet, reducerade till ansiktslösa enheter i en ritual som betraktar deras liv som överflödiga. På liknande sätt avhumaniserar GHF:s biståndssystem palestinier, och behandlar dem som hot snarare än individer med värdighet. En före detta entreprenör för GHF rapporterade om en kultur där vakter kallade Gazabor för “zombiehorder”, och sköt på folkmassor med skarp ammunition, chockgranater och pepparspray. Detta språk och beteende ekar avståndet hos Logans Runs verkställare, som ser Karusellens deltagare som bara kuggar i en maskin.
GHF:s distributionsprocess förstärker denna avhumanisering ytterligare. Palestinier, inklusive kvinnor, barn och äldre, måste gå kilometer för att nå platserna, bara för att möta våld och kaos. En fördriven mamma, Samah Hamdan, beskrev hur hon gick nio mil för att samla upp spilld pasta, vilket understryker processens förnedring. Liksom Karusellens deltagare, som tvingas uppträda för sin överlevnad, tvingas Gazabor in i ett förnedrande spektakel, där de riskerar sina liv för matrester. FN:s människorättschef, Volker Türk, har kallat detta system “oförsvarligt” och framhållit att det bryter mot internationell rätt genom att utsätta civila för fara.
Karusellen i Logans Run är inte bara ett verktyg för befolkningskontroll utan också en symbol för regimens makt att bestämma över liv och död. GHF fungerar också som ett maktinstrument, som gör det möjligt för Israel och dess amerikanska stödjare att omforma Gazas humanitära landskap. Genom att marginalisera etablerade biståndsorganisationer som UNRWA och Världslivsmedelsprogrammet undergräver GHF decennier av humanitär infrastruktur och ersätter den med en politiserad, militariserad modell. Detta speglar det dystopiska regimens radering av individuell handlingsfrihet, som tvingar fram lydnad till ett enda, kontrollerat system.
GHF:s ledarskap, inklusive personer som pastor Johnnie Moore, en Trump-rådgivare med kopplingar till evangeliska och pro-israeliska agendor, förstärker dess politiska inriktning. Moores utnämning, efter Jake Woods avgång på grund av oro över neutralitet, signalerar en övergång till öppen politisering, liknande de ideologiska grunderna i Logans Runs regim. GHF:s ogenomskinliga finansiering och brist på transparens speglar vidare de hemliga intrigerna i den dystopiska staden, där sanningen döljs för att upprätthålla kontroll.
Gazas humanitära stiftelse är, precis som Karusellen i Logans Run, en dödsmaskin dold i välvilja men rotad i kontroll och våld. Dess militariserade biståndssystem tvingar palestinier till ett dödligt ritual, där löftet om överlevnad överskuggas av risken för död. Genom att avhumanisera mottagare, centralisera kontroll och tjäna politiska mål förvandlar GHF humanitärt bistånd till ett dystopiskt spektakel, vilket undergräver de principer det påstår sig upprätthålla. När över 170 icke-statliga organisationer och FN kräver dess nedmontering understryker analogin till Karusellen den brådskande nödvändigheten att återställa äkta humanitära system som prioriterar värdighet, opartiskhet och liv. Precis som Logans Runs protagonister försöker fly sitt förtryckande system, förtjänar Gazas folk en väg till överlevnad fri från farorna med denna dystopiska dödsmaskin.